2. Tvångsstopp الوقف الاضطراري:
Detta händer när läsaren har en tvingande anledning att stanna, såsom andfåddhet, nysning, hosta, funktionsnedsättning, glömska, eller liknande orsaker. I dessa fall är det tillåtet att stanna vid slutet av ordet som recitören var på, även om meningen inte är komplett. Efter att det tvingande tillståndet har passerat, börjar läsaren med det ord de stannade på och fortsätter om det är en lämplig början. Om inte, bör läsaren backa ett eller två ord eller mer tills de kan börja med ett ord som är lämpligt att börja med.
— Regel: Det är tillåtet att stanna vid vilken plats som helst om det sker på grund av en tvingande anledning, även om det inte är en naturlig paus i recitationen. Om meningen är fullständig vid stoppet, kan recitationen fortsätta från samma punkt. Om meningen inte är fullständig, bör recitationen antingen fortsätta från den plats där stoppet gjordes eller från en tidigare punkt där meningen kan börja på ett meningsfullt sätt.

3. Teststopp الوقف الاختباري:
Detta är vad som krävs av studenten under en examination eller undervisning av en lärare. Läraren kan stoppa studenten för att korrigera en bokstav, en läsning, tajweed eller något annat som behöver korrigeras. Studenten stannar när de instrueras att göra så och försöker korrigera misstaget.
— Regel: Det är tillåtet för recitatören att återuppta recitationen från den plats där de stannade, så länge meningen kan fortsätta på ett korrekt sätt. Om meningen kan fortsätta från där stoppet gjordes, börjar man där. Men om det inte är möjligt att fortsätta meningen på ett korrekt sätt, bör recitatören börja om från en tidigare plats där meningen blir fullständig och meningsfull, som:
Till exempel: Ordet ﴾ٱلۡأَيۡدِي﴿ i vers 45 i surah Sad:
            ﴾وَاذْكُرْ عِبَادَنَا إِبْرَاهِيمَ وَإِسْحَاقَ وَيَعْقُوبَ أُولِي الْأَيْدِي وَالْأَبْصَارِ ٤٥﴿. Här stannar vi vid slutet av ordet ﴾ٱلۡأَيۡدِي﴿ med en sukon (), och bokstaven (ي) behålls.
Men i vers 17 av samma sura:
            ﴾ٱصۡبِرۡ عَلَىٰ مَا يَقُولُونَ وَٱذۡكُرۡ عَبۡدَنَا دَاوُۥدَ ذَا ٱلۡأَيۡدِۖ إِنَّهُۥٓ أَوَّابٌ﴿. Här stannar vi vid slutet av ordet ﴾ٱلۡأَيۡدِۖ﴿ också med en sukon, men bokstaven (ي) är borttagen, och det läses som ﴾ٱلۡأَيۡدِۖ﴿.

Eller att stanna på feminine (هـ) som skrivits som rund (ــه) och ibland som öppen (ت) تاءُ التَّأنيث
Det är en (هـ) som är fäst vid ändarna av substantiv för att indikera att de är feminina, eller några feminina (هـ) är skrivna som öppna (ت) i koranen i enlighet med accenten hos vissa araber. I Koranen finns det vissa regler för att stanna vid ord som slutar med تاءُ التَّأنيث.
ـــ Till exempel: När man stannar på ordet ﴾ٱمۡرَأَةٌ﴿ i vers 128 i suran An-Nisa':
            ﴾وَإِنِ ٱمۡرَأَةٌ خَافَتۡ مِنۢ بَعۡلِهَا نُشُوزًا أَوۡ إِعۡرَاضٗا﴿. Här uttalas ordet ﴾ٱمۡرَأَهۡ﴿ med (هـ) vid stannandet, medan det uttalas som ﴾ٱمۡرَأَةٌ﴿ med (ت) vid vidare läsning.
ـــ Men i ordet ﴾ٱمۡرَأَتَ﴿ i vers 10 i suran At-Tahrim:
            ﴾ضَرَبَ ٱللَّهُ مَثَلٗا لِّلَّذِينَ كَفَرُواْ ٱمۡرَأَتَ نُوحٖ وَٱمۡرَأَتَ لُوطٖۖ﴿. Här uttalas det som ﴾ٱمۡرَأَتَ﴿ med (ت), både vid stannandet och vid vidare läsning.

Förklaring:
Regeln för Hafs i nöd- eller testfall vid stopp
Avskiljning och sammanbindning samt regler för att stoppa vid dessa:
Avskiljning och sammanbindning är särskilda kännetecken i den osmanska skriften (rasm) som lärda inom koranrecitation kräver att recitatören känner till och följer. Detta för att kunna stanna korrekt vid varje ord i Koranen enligt dess skrivsätt i de osmanska mushaf, med vissa undantag från denna regel.
Avskiljning (المقطوع):
Detta avser varje ord som är avskilt från det följande ordet i de osmanska mushaf. Det är nödvändigt att den sista bokstaven i det avskilda ordet förblir fastställd i skriften, särskilt om den är assimilierad med den följande bokstaven.
Exempelvis:
            ﴾أَيَحۡسَبُ أَن لَّن يَقۡدِرَ عَلَيۡهِ أَحَدٞ ٥﴿   Surah Al-Balad / 5 . Det här exemplet ritat som två ord i Koranen

Sammanbindning (الموصول):
Detta avser varje ord som är sammanbundet med det följande ordet i de osmanska mushaf. Här måste den sista bokstaven i det sammanbundna ordet tas bort i skriften om den är assimilierad med den följande bokstaven.
Exempelvis:
            ﴾أَيَحۡسَبُ ٱلۡإِنسَٰنُ أَلَّن نَّجۡمَعَ عِظَامَهُۥ ٣﴿   Surah Al-Qiyamah / 3 . Det här exemplet ritat som ett enda ord i Koranen
Den har skrivits utan bokstaven (nūn — ن), och så är fallet i alla liknande situationer. Detta bör kännas till så att vi inte behöver påpeka det vid varje tillfälle.

Det är inte tillåtet att med avsikt stanna vid något av de avskilda orden, eftersom det anses oskönt och inte är en vanlig plats för stopp. Recitatören kan dock stanna, antingen nödvändigtvis eller i testsyfte, eller i undervisningssammanhang, vid det första eller andra ordet i de fall där två ord är avskilda i den heliga mushaf.
Exempelvis:
            ﴾أَن لَّا﴿ Al-A'raf / 105,       ﴾فَمِن مَّا﴿ An-Nisa / 25,       ﴾عَن مَّا﴿ Al-A'raf / 166,       ﴾أَن لَّن﴿ Al-Anbiya' / 87,       ﴾أَم مَّن﴿ An-Nisa' / 109

När det gäller de ord som är sammanbundna, är det endast tillåtet att stanna vid det andra ordet.
Exempelvis:
            ﴾أَلَّا﴿ Hud / 2,       ﴾مِمَّا﴿ Al-Baqara / 23,       ﴾عَمَّا﴿ Al-Baqara / 74,       ﴾أَلَّن﴿ Al-Qiyamah / 3,       ﴾أَمَّن﴿ An-Naml / 64