Utvecklingsstadier för skrift och vokalisering av den heliga Koranen

مَرَاحِلُ تَطَوَّرِ كِتَابَةِ وَضَبْطِ المُصْحَفِ الشَّريفِ

Den heliga Koranen skrevs under profetens tid utan punkter, vokaliseringar eller diakritiska tecken, enligt den skrivtradition som araberna använde vid den tiden.
Detta utgjorde inget problem för dem eftersom det var deras språk, och de talade och läste det naturligt och intuitivt.

Punkterna för grammatisk analys "I‘rāb" نَقْطُ الإِعْرَابِ
När islam spreds över världen och många icke-araber anslöt sig, blandades deras språk med arabiskan, vilket ledde till att grammatiska fel (اللَّحن) började uppstå i det arabiska språket. Detta fick lärda att införa symboler för grammatiska tecken så att människor skulle kunna följa dessa regler. Abū al-Aswad al-Duʾalī (d. 69 e.H.) var den första som införde punkter i den heliga Koranen för grammatiska ändamål, känt som "punkter för i‘rāb".

Koranens punkter, dess form och dess delar:
Koranens punkter, dess form och dess delar:

1. Det är känt att Koranen kopierar under följeslagarnas tid - må Gud vara nöjd med dem - inte innehöll några punkter eller vokaltecken. Detta berodde på att de tidiga muslimerna var araber som naturligt kunde förstå och läsa Koranen utan behov av sådana hjälpmedel.

2. När de islamiska erövringarna utökades och araber började blanda sig med icke-araber, uppstod grammatiska fel, särskilt hos kommande generationer. Det allvarligaste felet var när det påverkade Koranens läsning. Detta problem blev tydligt, särskilt i Irak och tidigare persiska områden.

3. Ziyad ibn ‘Ubaidullah, guvernör i Basra mellan år 44–53 e.H., blev medveten om detta problem under kalifen Mu‘awiyahs tid - må Allah vara nöjd med honom -. Han kontaktade Abū al-Aswad al-Duʾalī och bad honom att införa ett system för att korrigera och tydliggöra Koranens grammatiska struktur. Abū al-Aswad vägrade till en början av respekt och vördnad för Koranen. Men när han hörde en man läsa versen:
          ﴾أَنَّ ٱللَّهَ بَرِيٓءٞ مِّنَ ٱلۡمُشۡرِكِينَ وَرَسُولُهُ﴿. At-Tawbah/ 3, och felaktigt uttalade ordet: ﴾وَرَسُولُهُ﴿ genom att bryta grammatikregeln (han läste bokstaven "lam" med kasrah "كَسرَة" istället för att läsa den med đammah "ضَمَّة"), ändrade han sig. Han insåg vikten av att skapa ett system för att bevara Koranens korrekta uttal och grammatik.

4. Två typer av punkter introducerades: I‘rāb-punkter och Åtskillnadspunkter (نقط الإعراب ونقط الإعجام):
          A. I‘rāb*-punkter (نقط الإعراب): Dessa indikerar grammatiska regler som rörelser (fat-ĥah, kasrah, đammah), stillhet (sukūn), förlängning (madd) och så vidare. Abū al-Aswad introducerade följande system:

Fat-ĥah: En röd punkt placerades ovanför den öppna bokstaven.

đammah: En röd punkt placerades framför den slutna bokstaven.

Kasrah: En röd punkt placerades under den nedböjda bokstaven.

Tanwīn: Två röda punkter placerades för den dubbla vokaliseringen.

* I‘rāb: arabisk grammatisk analys.

          B. Åtskillnadspunkter (نقط الإعجام):
När det gäller Naqt al-I‘jam – punkter som infördes för att skilja mellan likartade bokstäver i skrift – tillskrivs detta Nasr ibn Asim al-Laythi (d. 90 AH). Han markerade de likartade bokstäverna med små lutande streck för att undvika förväxling med punkterna för grammatiska tecken.
När punkterna för grammatiska tecken senare omvandlades från röda punkter till små vokaltecken, försvann risken för förväxling. Därför ersattes de lutande linjerna för Naqt al-I‘jam med punkter, vilket har fortsatt att vara praxis fram till idag.

Punktsystem enligt Nasr ibn ‘Aşim:

      Bāʾ (ب): En punkt under bokstaven    ().
      Tāʾ (ت): Två punkter ovanför bokstaven    ().
      Thāʾ (ث): Tre punkter ovanför bokstaven     ().
      Och han satte en punkt för nūn och yā' (ي, ن) – när de inte var i slutet av ordet – med en punkt ovanför för nūn () och två punkter under för yā' () för att undvika förväxling mellan dem.
      Jīm (ج): En punkt under bokstaven     ().
          Khāʾ (خ): En punkt ovanför bokstaven.     ().
          Ĥāʾ (ح): Lämnades utan punkter, eftersom den inte förväxlades med andra bokstäver.     ().

      Dhāl (ذ): En punkt ovanför bokstaven     ().    Dāl (د): Lämnades utan punkter     ().
      Zai (ز): En punkt ovanför bokstaven     ().    raa (ر): Lämnades utan punkter     ().
      Shīn (ش): Tre punkter ovanför bokstaven     ().    Sīn (س): Lämnades utan punkter     ().
      Đād (ض): En punkt ovanför bokstaven     ().    Şād (ص): Lämnades utan punkter     ().
      Žāʾ (ظ): En punkt ovanför bokstaven     () Ţāʾ (ط): Lämnades utan punkter     ().
      Ghain (غ): En punkt ovanför bokstaven     ()    ‘Ayn (ع): Lämnades utan punkter     ().
      Han satt en punkt under bokstaven Fā' (ف) när den inte befann sig i slutet av ett ord ().
      Han satt en punkt ovanför bokstaven Qāf (ق) när den inte befann sig i slutet av ett ord ()
      Bokstaven Kāf () liknade inte lām vid den tiden, så han lämnade den opunktad.
      Han lämnade också waw, hā’, mīm, lām och alif utan punkter på grund av avsaknaden av likhet.
      Han lämnade även nūn, qāf, fā’ och yā’ i slutet av ord opunktade på grund av brist på likhet. Lärda samlade dessa bokstäver i ordet (يُنْفِقُ). Efter detta började lärda i de östra regionerna (المَشَارِقَة) att sätta punkter på dem enligt regeln, medan de i de västra regionerna (المَغَارِبَة) bevarade den ursprungliga metoden.

Utveckling av punkteringen av Bokstaven Shīn:
Bokstaven shīn skiljdes från sīn genom att sätta en punkt ovanför var och en av dess tänder (linjer):
Sedan utvecklade kalligrafer de tre punkterna till deras pyramidform, som vi ser dem idag:

Utveckling av skrivningen av bokstaven Kāf:
Bokstaven (kāf — ك), när den förekom ensam eller i slutet av ett ord, var ursprungligen distinkt från bokstaven (lām — ل) i sin form. Men med utvecklingen av det arabiska skriftspråket började dess form likna "lām ". För att skilja dem åt lade man till en liten "kāf" i form av ett streck, som senare, med tidens gång och tack vare kalligrafernas arbete, utvecklades till något som liknar en hamzah (ء).
                                              

Förklaring: Utvecklingen av bokstaven kāf:
Bokstaven kāf som skrevs ensam (det vill säga utan att vara ansluten till någon annan bokstav) och i slutposition (det vill säga ansluten till en föregående bokstav), var ursprungligen tydligt åtskild från bokstaven lām i sitt utseende och skrevs på följande sätt: [ﮎ]. Med tiden utvecklades dock den arabiska skriften, och kāf började likna lām. För att särskilja den markerades den med en liten "kāf" inuti, kallad kāf Zenadiyah, som med åren, genom kalligrafers arbete, omvandlades till något som liknar en hamzah, på följande sätt: ك.

1 2 3 4