Utvecklingsstadier för skrift och vokalisering av den heliga Koranen

مَرَاحِلُ تَطَوَّرِ كِتَابَةِ وَضَبْطِ المُصْحَفِ الشَّريفِ
2

Skrivsättet för hamza mellan gammal och modern ortografi  كِتَابَةُ الهَمْزَةِ بَينَ الإمْلاءِ القَدِيمِ والحَدِيثِ
Förklaring:
Arabisk skrift hade ursprungligen ingen specifik form för hamzah. Istället hanterade araberna den enligt följande:
1 — I början av ett ord:
De skrev hamza som en alif, exempelvis:
        ﴾إِذَآ﴿         skrevs som:    
        ﴾أَنتُمۡ﴿     skrevs som:    
        ﴾أُنزِلَ﴿     skrevs som:    
2 — I mitten eller slutet av ett ord:
De skrev hamzah som alif, waw, yā’, eller uteslöt den helt (vilket vi idag skriver som hamza på raden i modern ortografi), exempelvis:
A. I mitten av ett ord:
        ﴾يَأۡمُرُكُمۡ﴿     skrevs som:    
        ﴾مُّؤۡمِنِينَ﴿     skrevs som:    
        ﴾بِئۡسَمَا﴿         skrevs som:    
        ﴾بَرَآءَةٞ﴿         skrevs som:    
B. I slutet av ett ord:
        ﴾يَتَبَوَّأُ﴿         skrevs som:    
        ﴾ٱللُّؤۡلُؤُ﴿         skrevs som:    
        ﴾يُبۡدِئُ﴿         skrevs som:    
        ﴾جَآءَ﴿         skrevs som:    

Uppfinningen av en symbol för hamzah Khalil ibn Ahmad al-Farahidi (död 175 e.H.) uppfann en symbol för hamzah i skrift:
toppen av bokstaven (ʿain — ع) eftersom ljudens artikulationsställen är närliggande.

Utvecklingen av skrivandet av tunga bokstäver som kallas för vidhäftningsbokstäver (Iţbaq — حروف الإِطْباقِ)
1. De fyra tunga bokstäverna (şād, đād, ţāʾ, žāʾ) skrevs ursprungligen likadant när de var kopplade till en efterföljande bokstav, exempelvis:
Bokstäverna kunde endast skiljas åt genom språklig intuition och kontext.
2. För att underlätta läsningen infördes skillnader: En förlängd "tand" (linje) användes för ţāʾ och žāʾ, medan şād och đād lämnades oförändrade. Exempel:

3. I ett senare skede infördes punkter för att ytterligare särskilja bokstäverna.
Đād och žāʾ fick punkter, medan şād och ţāʾ förblev utan punkter. Så småningom fick bokstäverna dessa utseenden:


Förklaring av utvecklingen
1. När araberna antog skriftsystem från folken i norra Arabiska halvön (till exempel kilskrift från Hīra), var antalet tecken färre än de bokstäver som arabiska språket krävde. Därför delade flera bokstäver samma skrivform.
2. Bokstäverna şād, đād, ţāʾ och žāʾ skrevs identiskt i början och kunde bara särskiljas genom muntlig tradition och sammanhang.
3. En fråga ställdes en gång till en lärd från efterföljarnas generation om hur han kunde skilja mellan orden i följande koranvers:
            ﴾وُجُوهٞ يَوۡمَئِذٖ نَّاضِـرَةٌ ٢٢ إِلَىٰ رَبِّهَا نَاظِـرَةٞ ٢٣﴿          al-Qiyāmah: 22-23
Han svarade att han kunde särskilja orden endast genom hörseln, eftersom skriften inte skilde bokstäverna åt.
4. För att lösa detta problem började forskare skilja bokstäverna åt genom att förlänga "tanden" på ţāʾ och žāʾ, men inte på şād och đād.
5. Slutligen infördes punkter på đād och žāʾ, vilket resulterade i de skrivformer vi använder idag:


Utvecklingen av tecknen för arabisk grammatisk analys (I'rāb)   تطور شكل علامات الاعراب

1. Khalil ibn Ahmad al-Farahidi (d. 175 e.H.) vidareutvecklade Abu al-Aswad al-Du'alis punktsystem och skapade nya former:
— Han gjorde fat-ĥah till ett litet lutande alif ovanför den bokstaven som har fat-ĥah.

— Han gjorde dammah till ett litet waw ovanför den rundade bokstaven.

— Han gjorde kasrah till ett litet bakvänt yā' under den bokstaven som har kasrah, där huvuddelen av tecknet försvann med tiden och endast strecket blev kvar.

— Han fördubblade rörelsetecknen för att indikera tanwin (vokalisering med dubbel slutljud).


Symbolen för den tydliggjorda (Iđ-hār — إظهار) tanwin
Vissa kopister av koranexemplar använde en liten "nūn" ovanför bokstaven för att indikera tanwin. Denna markering visade på tydliggörandet av nominativ-tanwin (تَنْوينُ الرَّفعِ). Den lilla "nūn" placerades inverterad ovanför đammah på följande sätt:


Tecknet för sukūn عَلامَةُ السُّكُونِ
Al-Khalil ibn Ahmad al-Farahidi skapade också ett tecken för sukūn (), vilket är den punktlösa toppen av bokstaven (khā' — خــ) och hämtades från början av ordet (khafīf — خَفِيف) som betyder "lätt".
Arabiskans experter, från Sibawayh och de flesta av hans följare, använder bokstaven khā' som tecken för sukūn, vilket hämtats från början av ordet (khafīf — خَفِيف).
I Nordafrika (maghrib) blev dock tecknet för sukūn en cirkel med ett tomt centrum (o), hämtat från slutet av ordet (jazm — جَزْم) som betyder "stillhet":


Tecknet för fördubbling (shaddah ) عَلامَةُ الشَّدَّةِ
Al-Khalil ibn Ahmad al-Farahidi uppfann också ett tecken för det fördubblade (förstärkta) tecknet () som är en förenklad form av bokstaven shīn (ش), hämtad från ordet shadid (شديد), som betyder "stark":


Tecknet för Hamzat al-Wasl (förbindelsens hamza) عَلامةُ هَمْزَةِ الوَصْلِ
Khalil ibn Ahmad skapade också ett tecken för Hamzat al-Wasl, som bestod av en liten şād (ص) som placeras ovanför alif för wasl (). Detta tecken härleddes från det första ordet i termen şila — صِلَة (förbindelse):

Imamen al-Dani skriver i sitt verk "al-Muḥkam fī Naqṭ al-Maṣāḥif":
De som sysslade med punktmarkering kallade denna lilla form för şila — صِلَة eftersom talet som föregår alifen (som detta tecken anger) binds ihop med det som följer, så att de förenas och alifen därmed faller bort i uttalet.

Tecken för överlängd på naturlig vokalförlängning عَلامةُ المَدِّ الزَّائِدِ عَلَى الْمَدِّ الطَّبِيعيِّ
Khalil ibn Ahmad introducerade också ett tecken för överlängd (madd), som ursprungligen var ordet (madd — مَدّ). Med tiden utvecklades detta till den nuvarande formen för madd-tecknet.


Tecken för bokstav som skrivs men inte uttalas عَلامةُ الحَرْفِ الثَّابِتِ خَطَّاً, الْمَحْذُوفِ لَفْظاً
Imamen Abu Amr al-Dani nämnde i sin bok Al-Muhkam fi Naqt al-Masahif:
Vet att de tidiga punkt-sättarna bland Medinas invånare och vårt lands lärda kom överens om att använda en liten röd cirkel för att markera extra bokstäver i skriften som saknas i uttalet.
Han exemplifierade detta med:
                ﴾وَأَرۡسَلۡنَٰهُ إِلَىٰ مِاْئَةِ أَلۡفٍ أَوۡ يَزِيدُونَ ١٤٧﴿       As-Saffat/147
                ﴾وَمَا يَذَّكَّرُ إِلَّآ أُوْلُواْ ٱلۡأَلۡبَٰبِ ٢٦٩﴿       Al-Baqarah/259
                ﴾وَلَقَدۡ جَآءَكَ مِن نَّبَإِيْ ٱلۡمُرۡسَلِينَ ٣٤﴿       Al-An‘ām/34
Han fortsatte: "Denna cirkel som placeras ovanpå extra bokstäver [och på lättade bokstäver] är samma som den subtila nollan som matematiker använder för att markera frånvaron av ett tal . . . som en indikation på att den extra bokstaven saknas i uttalet."

Tecken för fallande alif i förbindelse och dess bevarande i stopp عَلامةُ سُقُوطِ الألِفِ وَصْلاً وَثُبُوتِها وَقْفاً
De moderna experterna inom vokalisering har kommit överens om att använda ett rektangulärt nolltecken (0) ovanför alif för att indikera att den uttalas vid stopp men faller bort vid förbindelse om den föregås av en vokal, till exempel:
                vid stopp:           vid förbindelse:            
            ﴾قَالَ أَنَا۠ خَيۡرٞ مِّنۡهُ خَلَقۡتَنِي مِن نَّارٖ وَخَلَقۡتَهُۥ مِن طِينٖ ‎١٢﴿         Al-A‘rāf/12
                vid stopp:           vid förbindelse:     ﴾وَقُلۡ إِنِّيٓ أَنَا ٱلنَّذِيرُ ٱلۡمُبِينُ ٨٩﴿         Al-Ĥijr/89