De små extra bokstäverna som läggs till i texten  الحروفُ الصَّغيرَةُ الزَّائِدةُ على الرسْمِ
Språkvetare inom diakritiska tecken använder små bokstäver för att ersätta bokstäver som har utelämnats i skriften – enligt arabernas sedvänja vid skrivandet under profeten (saw)s tid – för att visa på nödvändigheten av att uttala dem. De placerar:

1 — En liten dolkformad alif () istället för den utelämnade alifen, exempelvis:
        läses som    
        läses som    
        läses som    

2 — En liten nūn (ن) istället för den utelämnade nūn, exempelvis:
        läses som    
        läses som    
        läses som    

3 — En liten wāw (و) istället för den utelämnade wāw, exempelvis:
     

4 — En bakåtvänd yā’ (ے) istället för den utelämnade yā’, exempelvis:
     

5 — De nämnda wāw och yā' används också för att indikera nödvändigheten av att förlänga ṣilah (förbindelse madd — مَدِّ الصِّلة), exempelvis:
     

Tecken för bokstäver som läses annorlunda än de skrivs
De grammatiska forskarna placerar ett litet dolkformat alif () ovanför en wāw (و) eller en icke-prickad yā' (ى) för att indikera att alif ska uttalas i stället för dessa bokstäver, till exempel:
     

De placerar också en liten sīn (س) ovanför bokstaven şād (ص) för att indikera att sīn ska uttalas i stället för şād, till exempel:
                       

Om de däremot placerar den lilla sīn (س) under şād (ص) indikerar detta att båda uttalen är tillåtna, men att şād är det mer kända uttalet, som i:
           

Tecknet för sukūn och tydliggörande عَلامَةُ السُّكُونِ والإظْهَارِ
Lärda inom diakritik (arabisk textanalys) har konventionellt använt sig av bokstaven (khā' — خــ) utan prick, i denna form (). Detta har tidigare nämnts i avsnittet om tecknet för sukūn – som en indikation på att bokstaven är konsonantisk (saknar vokal) och ska uttalas tydligt (iđhār — إظهار), till exempel:
     

Språkvetare har kommit överens om att använda en sammansättning av två diakritiska tecken på detta sätt: som en markering för att tanwin ska uttalas tydligt, till exempel:
                          

Tecknet för fullständig sannanfogning (idghām kāmil) عَلامَةُ الإدغَامِ الكَامِلِ
Språkvetare har överenskommit att markera fullständig assimilation genom att ta bort sūkun från den assimilerade bokstaven och lägga en tashdīd (fördubbling) på den följande bokstaven, till exempel:
                                   
                 

Om det är en tanwin som sammanfogas (idghām), gjorde de följden av två harakat till symbolen för fullständigt idghām, på detta sätt tillsammans med betoningen (tashdīd) av den andra bokstaven, som i:
                                   

Tecknet för ofullständig sammanfogning och fördunkling (ikhfā') عَلامَةُ الإدغَامِ النَّاقِصِ والإخْفَاءِ
Språkvetare markerar ofullständig sammanfogning eller fördunkling genom att ta bort sūkun från den första bokstaven utan att lägga en tashdīd på den följande bokstaven, till exempel:
     
Om den första bokstaven är en tanwin markeras ofullständig sammanfogning eller fördunkling med ett mönster av två rörelser utan att lägga en tashdīd på den följande bokstaven, till exempel:
     

Tecken för omvandling (qalb — قَلْبْ) av nūn sākinah och tanween عَلامَةُ قَلْبِ النُّونِ السَّاكِنَةِ وَالتَّنوِينِ
De lärda inom teckensättning (ʿilm al-đabt — عِلمُ الضَّبطِ) har använt ett litet mīm (م) ovanför nūn istället för sukūn, så här: (نۢ), för att indikera omvandlingen (qalb — قَلْبْ), som i:
                                                  

För tanwin har de ersatt den andra rörelsen (ĥarakah) som representerar tanwin med ett litet mīm (م), så här:
Förklaring: Kommittén har förklarat att: Att sätta ett litet mīm (م) på detta sätt ovanför nūn sākinah istället för sukūn, eller i stället för den andra rörelsen i tanwin, utan att förse den följande bokstaven bāʾ (ب) med en shaddah, indikerar omvandling av tanwin eller nūn sākinah till mīm. exempel:
                                            
ــ Regel: Om bokstaven (Bā' — ب) förekommer direkt efter en nūn sakinah i samma ord eller mellan två ord (som betyder att nūn sakinah eller tanwin skulle vara i slutet av ordet, och bā' den första bokstaven i nästa ord), krävs då att läsaren ändrar nūn sakinah eller tanwin till en dold (Mīm — م) , med en ghunnah närvarande. nūn sakinah ändras till en Mīm i uttalet, inte i det skrivna ordet, du kanske noterar att de flesta kopior av Koranen har en mycket liten Mīm "ۘ" skriven över eller under nūn och tanwin för att representera den.

Tecknet för stor lutning (Imalah kubra) och ishmām عَلامَةُ الإمَالةِ الكُبرَى والإشْمَامِ
Överenskommelse om användning av tecken: Koranens uttalslärda har kommit överens om att använda en rund, fylld punkt () för att indikera något av följande:
1 — Lutningen av fat-ĥah på bokstaven (rā' — ر) och även lutningen av alif efter den i versen från surah Hūd, ayah 41:
﴾مَجۡرٜىٰهَا﴿. Sura "Hood /41"
            ﴾وَقَالَ ٱرۡكَبُواْ فِيهَا بِسۡمِ ٱللَّهِ مَجۡرٜىٰهَا وَمُرۡسَىٰهَآۚ إِنَّ رَبِّي لَغَفُورٞ رَّحِيمٞ ٤١﴿    
det för inte uttalas som alif (ا)             eller yā' (ي)             Utan uttalas som            

2 — Ishmām av den första nūn (ن) i den fördubblade (stressed) nūn (ن) i Allahs ord i surah Yūsuf, ayah 11:
(Ta'mannā).
Vissa moderna lärda använder en diamantform () utan fyllning som en symbol för dessa två fenomen, exempelvis:
    surah Hūd, ayah 41       och     surah Yūsuf, ayah 11.
Men den ursprungliga runda punkten anses mer traditionell och korrekt.